Vad är det som pågår, tänker jag.
 
Har något blommat upp? Har något vaknat till liv eller har jag börjat få en ny lust efter något? Har en ny energi kommit och mitt jag behöver få utlopp? - Kan jag springa eller måste jag gå? Motvind eller medvind? Rädd eller orädd. Jag frågar mig själv, vilket jag så många gånger gjort. Vem är jag i min roll jag nu skall äventyra med? Vem är dendär Simon som i en roll har vuxit. Är rollen min? Vill jag.
 
 
Klockan är strax innan 00:00, närmare bestämt 23;18. Det är nyårsafton och jag ligger i soffan hos mina föräldrar. Jag kan inte sova. Jag sover över. Något man aldrig blir för gammal för. Aldrig.
 
- Mina tankar gror. Vågar jag. Det är klart. Du är ju Simon, Simon Olsson.
 
 
- Om några timmar skall en bil köras och jag skall åka med. En semster är bokad och jag skall med. Min kropp och mitt jag behöver energi. Jag ler, av tanken. Snart.
 
-Vad kan tänkas blomma upp under en semester som nu är runt knut? Tankarna är många, och en semster runt knut kan ge svar på många frågor som i huvudet är.
 
Dem trallar. Jag ler.
Vill starta. Vill börja.
Dansa med mitt kreativa jag.
Få liv, på riktigt, igen.
 
 
-Och plötsligt hamnade jag här, i en blogg som då levde. Under tiden som en sömnlös timma under ett nyårsafton är. Inbjudningarna var och ett nej från mig kom. Jag tackar och bockar med ett tacksamt jag. För en semester runt knut är kommen och en timmes sömn eller två innan avgång kan behövas. För att hålla humör på topp. Vi kör, mot semester.
 
 
Mitt namn är Simon, och jag är nu tillbaks med mitt bloggande jag. En värld jag trodde jag lämnat när en energi i mitt jag försvann.
 
Jag är tillbaks.
Och det med bravur.
- Kan en blogg som denna kanske bli levande igen? Jag tror det.
 
Klockan är strax innan 00:00, och raketernas melodi av att ett nytt år är kommet är strax igång. 2019, nu kör vi.
 
 
- Vi har mycket att ta igen, mycket att hinna och flera äventyr att fånga. Och jag hoppas att ni vill hänga med. I min värld. Välkommen.
 
Kram.
Simon
 
- Bilder av min fantastiska kusin Mathilda Ahlberg, som hos mig under ett reportage var.
 
Jag är som ni vet uppvuxen i en projektfamilj.
 
- Det har ständigt funnits projekt runt om mig, och jag har helt enkelt blivit smittad av dessa projekt och själv blivit en projektmänniska liksom mina föräldrar. Det skall ständigt finnas något igång, alltid. Har man inget, så fixar man, helt enkelt.
 
"Att ge ett hus en andra chans!"
 
- Nu är det så att nya steg står på vägen och jag kommer få ta del och vara delaktig i ett nytt projekt. Ett hus, ett ödehus. Och jag längtar så tills det är dax att styla och piffa detta hus. Jag ser redan det färdiga resultatet och har redan möblerat. Möblerat med möbler och tygmaterial liksom väggnyanser och golv. Det kommer bli magiskt och utöver det vanliga. Kanske vitlaserat plankgolv liksom polerat betonggolv ihop med takbjälkar och putsade väggar i huset som kommer få en andra chans att blomma igen.
 
-Stora renoveringar är dock och endast ett skal står på plats för tillfället. Ett skal från 1750-talet i sten och korsvirke och ett av de äldre husen i byn som jag bor i. Hela insidan har hunnits rivas ut och jag kommer framöver visa bilder på hur huset såg ut när huset togs över. Jag kommer även visa steg under resans gång liksom det färdiga resultatet. 
 
Så roligt att få ta del av detta!
 
- Håll tillgodo och se möjligheterna på bilderna nedan. Ett hus med potensial och möjlighet att kunna bli magi & det skall bli magi.
 
 
KRAM
Simon

Jag är 18år, jag är i en ålder där jag egentligen skulle vara i full förberedelse och förväntan inför stundande student som skulle gå av staplen inom bara någon vecka. Jag skulle vara i full ackt att gå på bal, ha avslutningsprover, ha grillkvällar med klassen liksom lärarmiddag. Jag skulle hitta på massa hyss hit och dit och ha ett fullt schema.
 
 
-Jag skulle skratta och vara lite smånervös inför vad livet mer skall ha att ge utanför skolans väggar. Jag skulle vara i full diskussion med mina klasskamerater och de runt om.  Jag skulle ha diskussioner med mina vänner om att några skulle läsa vidare inom skolans väggar i många år, liksom många redan hade fixat jobb till sommaren. Vi skulle prata om mycket och vi skulle stå och fundera över livet. Vissa ännu utan någon plan på vad som komma skall, utan vetan och några med ett helt block med deras planer.
-Vissa skall resa till USA och jobba, vissa på ICA. Men vi alla med så olika planer, så olika seenden och med så olika liv. Alla med samma tanke, vad händer nu utanför skolans väggar?
 
 
- Det jag vill säga er är att lita på er själva, gå er egen väg vare sig någon inte skulle tro på er. 
 
 
-Jag gick min egen väg och tampas varje dag med just ovisheten av vad som komma skall. Men vet ni? Jag ångrar inte att jag gick just min egen väg, att jag valde den vägen. För ovisheten om framtiden kommer alltid att finnas, för vi vet aldrig vad morgondagen har att ge. 
 
 
Hörreni!
-Vi, ni, jag, är 18/19år. Vi har hela livet framför oss. Skulle inte vägen vara just den rätta?
Vad gör det, egentligen?
 
-Hur många av våra föräldrar och de i vår närhet sysslar just med det dem en gång i tiden pluggade till? Tro på dig själv även fast motgång är. Du kan bli världens popstjärna om du så skulle vilja, i varje fall i tanken. Och finns det väl i tanken? varför inte testa?
 
 
Vänner, jag vill passa på att önska er en fantastiskt fin student! Lev och njut!
 
KRAM
Simon