Jag är som ni vet uppvuxen i en projektfamilj.
 
- Det har ständigt funnits projekt runt om mig, och jag har helt enkelt blivit smittad av dessa projekt och själv blivit en projektmänniska liksom mina föräldrar. Det skall ständigt finnas något igång, alltid. Har man inget, så fixar man, helt enkelt.
 
"Att ge ett hus en andra chans!"
 
- Nu är det så att nya steg står på vägen och jag kommer få ta del och vara delaktig i ett nytt projekt. Ett hus, ett ödehus. Och jag längtar så tills det är dax att styla och piffa detta hus. Jag ser redan det färdiga resultatet och har redan möblerat. Möblerat med möbler och tygmaterial liksom väggnyanser och golv. Det kommer bli magiskt och utöver det vanliga. Kanske vitlaserat plankgolv liksom polerat betonggolv ihop med takbjälkar och putsade väggar i huset som kommer få en andra chans att blomma igen.
 
-Stora renoveringar är dock och endast ett skal står på plats för tillfället. Ett skal från 1750-talet i sten och korsvirke och ett av de äldre husen i byn som jag bor i. Hela insidan har hunnits rivas ut och jag kommer framöver visa bilder på hur huset såg ut när huset togs över. Jag kommer även visa steg under resans gång liksom det färdiga resultatet. 
 
Så roligt att få ta del av detta!
 
- Håll tillgodo och se möjligheterna på bilderna nedan. Ett hus med potensial och möjlighet att kunna bli magi & det skall bli magi.
 
 
KRAM
Simon

Jag är 18år, jag är i en ålder där jag egentligen skulle vara i full förberedelse och förväntan inför stundande student som skulle gå av staplen inom bara någon vecka. Jag skulle vara i full ackt att gå på bal, ha avslutningsprover, ha grillkvällar med klassen liksom lärarmiddag. Jag skulle hitta på massa hyss hit och dit och ha ett fullt schema.
 
 
-Jag skulle skratta och vara lite smånervös inför vad livet mer skall ha att ge utanför skolans väggar. Jag skulle vara i full diskussion med mina klasskamerater och de runt om.  Jag skulle ha diskussioner med mina vänner om att några skulle läsa vidare inom skolans väggar i många år, liksom många redan hade fixat jobb till sommaren. Vi skulle prata om mycket och vi skulle stå och fundera över livet. Vissa ännu utan någon plan på vad som komma skall, utan vetan och några med ett helt block med deras planer.
-Vissa skall resa till USA och jobba, vissa på ICA. Men vi alla med så olika planer, så olika seenden och med så olika liv. Alla med samma tanke, vad händer nu utanför skolans väggar?
 
 
- Det jag vill säga er är att lita på er själva, gå er egen väg vare sig någon inte skulle tro på er. 
 
 
-Jag gick min egen väg och tampas varje dag med just ovisheten av vad som komma skall. Men vet ni? Jag ångrar inte att jag gick just min egen väg, att jag valde den vägen. För ovisheten om framtiden kommer alltid att finnas, för vi vet aldrig vad morgondagen har att ge. 
 
 
Hörreni!
-Vi, ni, jag, är 18/19år. Vi har hela livet framför oss. Skulle inte vägen vara just den rätta?
Vad gör det, egentligen?
 
-Hur många av våra föräldrar och de i vår närhet sysslar just med det dem en gång i tiden pluggade till? Tro på dig själv även fast motgång är. Du kan bli världens popstjärna om du så skulle vilja, i varje fall i tanken. Och finns det väl i tanken? varför inte testa?
 
 
Vänner, jag vill passa på att önska er en fantastiskt fin student! Lev och njut!
 
KRAM
Simon
 
Det finns platser som får en att komma på andra tankar, platser som får en att drömma sig bort, tänka och försvinna sig in i vad som en gång i tiden varit. Tänka och fundera, andas. 
Det som en gång i tiden spritt glädje, stora middagar och varit ett ställe som man har samlats på är plötsligt borta. Lämnat till sitt öde, lämnat i en ny skepnad i nya händer. 
 
- Jag drömmer mig bort, drömmer i vad som kunde varit en dröm eller så är det kanske så att drömmen är verklig i sin ackt i min dröm? Jag ser ju hur det en gång i tiden varit och hur det kunnat bli om man tagit sin hand och skapat magi. Gamla byggnader, saker med historia. Så mycket att berätta, så mycket att visa.
- Jag ser, jag känner.
 
- Ett av mina plåtningställen är just ett sådant ställe, ett place där jag inte känner någon tyngd över att det har varit massor av dysterhet, tyngd. Ett place som skulle kunnat bli magiskt, ett ställe med potensial. De knarrande plankgolven, det gamla retroköket med dess schakrutor till golv. Punchverandan som kunde varit med korgstolar och pelagoner, levande ljus om kvällen medans man blickar ut över utsikten med dess solnedgång. Det är feeling i detta hus, dessa väggar och det kunde blivit just magi.
 
Vill ni se? Tag fram ögonen med potensial, möjligheterna.
 
 
Jag vandrar omkring, jag känner historien i dess hus, i dess väggar, i dess atmosfär. Stämningen.
 
 
Jag kan inte annat än att se möjligheterna i detta hus som i andras händer är.
 
-En gång i tiden skall jag också ha ett sådant place, ett place med potensial, ett place som har möjligheter att bli succe. Men tills dess, skall jag drömma om möjligheterna.
 
 
KRAM
Simon