Vad är det som pågår, tänker jag.
 
Har något blommat upp? Har något vaknat till liv eller har jag börjat få en ny lust efter något? Har en ny energi kommit och mitt jag behöver få utlopp? - Kan jag springa eller måste jag gå? Motvind eller medvind? Rädd eller orädd. Jag frågar mig själv, vilket jag så många gånger gjort. Vem är jag i min roll jag nu skall äventyra med? Vem är dendär Simon som i en roll har vuxit. Är rollen min? Vill jag.
 
 
Klockan är strax innan 00:00, närmare bestämt 23;18. Det är nyårsafton och jag ligger i soffan hos mina föräldrar. Jag kan inte sova. Jag sover över. Något man aldrig blir för gammal för. Aldrig.
 
- Mina tankar gror. Vågar jag. Det är klart. Du är ju Simon, Simon Olsson.
 
 
- Om några timmar skall en bil köras och jag skall åka med. En semster är bokad och jag skall med. Min kropp och mitt jag behöver energi. Jag ler, av tanken. Snart.
 
-Vad kan tänkas blomma upp under en semester som nu är runt knut? Tankarna är många, och en semster runt knut kan ge svar på många frågor som i huvudet är.
 
Dem trallar. Jag ler.
Vill starta. Vill börja.
Dansa med mitt kreativa jag.
Få liv, på riktigt, igen.
 
 
-Och plötsligt hamnade jag här, i en blogg som då levde. Under tiden som en sömnlös timma under ett nyårsafton är. Inbjudningarna var och ett nej från mig kom. Jag tackar och bockar med ett tacksamt jag. För en semester runt knut är kommen och en timmes sömn eller två innan avgång kan behövas. För att hålla humör på topp. Vi kör, mot semester.
 
 
Mitt namn är Simon, och jag är nu tillbaks med mitt bloggande jag. En värld jag trodde jag lämnat när en energi i mitt jag försvann.
 
Jag är tillbaks.
Och det med bravur.
- Kan en blogg som denna kanske bli levande igen? Jag tror det.
 
Klockan är strax innan 00:00, och raketernas melodi av att ett nytt år är kommet är strax igång. 2019, nu kör vi.
 
 
- Vi har mycket att ta igen, mycket att hinna och flera äventyr att fånga. Och jag hoppas att ni vill hänga med. I min värld. Välkommen.
 
Kram.
Simon
 
- Bilder av min fantastiska kusin Mathilda Ahlberg, som hos mig under ett reportage var.
 
Jag är som ni vet uppvuxen i en projektfamilj.
 
- Det har ständigt funnits projekt runt om mig, och jag har helt enkelt blivit smittad av dessa projekt och själv blivit en projektmänniska liksom mina föräldrar. Det skall ständigt finnas något igång, alltid. Har man inget, så fixar man, helt enkelt.
 
"Att ge ett hus en andra chans!"
 
- Nu är det så att nya steg står på vägen och jag kommer få ta del och vara delaktig i ett nytt projekt. Ett hus, ett ödehus. Och jag längtar så tills det är dax att styla och piffa detta hus. Jag ser redan det färdiga resultatet och har redan möblerat. Möblerat med möbler och tygmaterial liksom väggnyanser och golv. Det kommer bli magiskt och utöver det vanliga. Kanske vitlaserat plankgolv liksom polerat betonggolv ihop med takbjälkar och putsade väggar i huset som kommer få en andra chans att blomma igen.
 
-Stora renoveringar är dock och endast ett skal står på plats för tillfället. Ett skal från 1750-talet i sten och korsvirke och ett av de äldre husen i byn som jag bor i. Hela insidan har hunnits rivas ut och jag kommer framöver visa bilder på hur huset såg ut när huset togs över. Jag kommer även visa steg under resans gång liksom det färdiga resultatet. 
 
Så roligt att få ta del av detta!
 
- Håll tillgodo och se möjligheterna på bilderna nedan. Ett hus med potensial och möjlighet att kunna bli magi & det skall bli magi.
 
 
KRAM
Simon
 
 
Att falla tillbaks till sitt blåtta 10åriga jag.
 -Att komma tillbaks till tiden som då var, tiden som jag då hade. Sitt 10åriga jag.
 
- Tiden då jag jobbade i byns finaste antikaffär på bästa läge efter skolan på Torsdagarna och tjänade hela tjugo kronor varje vecka på.
- Antikhandeln med sin blåa dörr i det gamla sekelskifteshuset mitt i våran by. Lokalen som jag gick runt och drömde mig bort i, lokalen som rymde allt från äggkoppar till stora skåp med ornament. Prylhyllan med smått och gott som bakom kassan fanns.
 
- I butiken som det fanns coola kläder i som jag och kompisen Hilda noggrannt skådade på längst in medans vi fick en tjuga att springa och köpa glass för. Glass som såldes i 3pack. Jag minns det så.
- Jag minns, jag kommer ihåg och jag ler. Minnen.
 
 
Antikaffären vars ägarinna var en dam från Danmark där butiken tidigare en gång i tiden legat. Ägarinnan som jag kännt sedan jag var liten, sedan tiden då min gammelfarmor var i liv och en gång i tiden jobbade extra då och då. I affären, i antikhandeln. Min gammelfarmor som jag sägs vara väldigt lik.
 
- Jag önskar så att jag hunnit träffa dig längre. Att lära känna, att prata och att umgås. Önskar så.
 
- Gammelfarmor, Elsa. Tänk om det är så som alla säger, att vi har våra likheter? Jag önskar så att jag skulle fått mer tid att vara äldre med dig. Önskar så.
 
 
Denna Danska ägarinnan vars butik jag jobbade i och tjänade 20 spänn i varje Torsdag, vars butik jag 100-tals gånger beskådat och filosoferat i. Antikhandeln som inte längre är öppen, vars lokal som numera inrymmer kläder med ett annat företag inflyttat i. Vars lokal jag som liten sade att jag skulle ha butik i. Denna Danska ägarinna kom förra helgen till min butik. Hon som jag så många gånger varit hos med henne bakom kassan, som numera är jag. Hon kom till mig & hade med sig ett gäng gamla bestickhållare med finaste mönster på, i porslin, till mig.
 
"Simon, jag tror dessa är något för dig."
 
- Jag blev rörd och jag blev glad. Så länge sedan, så många minnen. 
 
KRAM
Simon