Alltså, dessa fasader med sin eleganta prakt!
Jag blir lika glad varje gång jag ser dem. Dessa fantastiskt ståtliga byggnader med historia. En historia att berätta. Där det operfekta plötsligt blir perfekt.
-Tänk att öppna fönsterluckorna på morgonen, och fånga dagen. Att stå och avnjuta en kopp te med morgonrock. Där, vid de patinerade fönsterluckorna som gnisslar en aning när man öppnar dem, och ett par skira, tunna gardiner fladdrar med vinden.
Och förresten. Vem har sagt eller berättat att det perfekta måste vara utan tecken på att vara använt? Att ytorna måste vara perfekt putsade och färgen utan tecken på flagnat. Det operfekta kan helt enkelt vändas till att vara just perfekt. Just så. Som på bilderna. Olika storlekar, olika färger. Men så perfekta vilket som.
Förutom alla dessa hus jag blir förälskad i och drömmer mig bort vid. Så tog vi, jag och min bror, en promenad och strosade runt bland området kring vårat hotell. Vi tog oss sedan in mot hamnen, där fina båtar höll hus. Vi gick längst strandpromenaden och kollade mot det turkos-blå-vattnet. Så fint.
Nu väntas det kortspel. Kortspel som jag kan spela i timtal tilsammans med prat och skratt. Och med fint sällskap. Så det så.
